Minnen som väcker känslor
Det var längesedan sist jag stod och beundrade mina pokaler, plakat, diplom och medajler från olika sammanhang genom min uppväxt. Man glömmer lätt av att titta tillbaka och inse att man faktiskt har talang, för något speciellt. Jag är så otroligt glad och tacksam för att min mamma & pappa valde att skriva in mig i skridskoskolan när jag var 4 och ett halvt år gammal. Jag vet verkligen inte vem jag varit och vad jag hade gjort utan att ha konståkningen som en så stor del av mitt liv. Att det har lett till att jag blivit den jag är idag, det vet jag stämmer. Den har format mig till den människa jag vill vara och är. Konståkning har alltid varit den största delen av mitt liv, vilket jag valt helt SJÄLV att lägga mest, eller inprincip ALL min tid på.
Jag ångrar inte något, inte en sekund jag tänker tillbaka på "men tänk om", aldrig att jag ångrar de kompiskvällar och de fester jag missat pga träningar och tävlingar. För jag har verkligen gjort något jag älskar att göra. Något jag kan titta tillbaka på, sträcka på mig för och känna mig stolt över. Något JAG själv åstadkommit på grund utav hårt slit och hård träning, mycket slit och starkt fokus! Av hela mitt hjärta älskar jag att snöra på mig skridskorna, för jag vet vad som komma skall. Jag vet att den känslan när man går på isen, sätter på musiken på högsta volym, tar fart och bara åker - att det är den bästa känslan i hela världen. Eller bara den känslan av att stå ett hopp man kämpat med länge, ett svårt steg, en bit i programmet, en piruett, vad som helst. Är en känsla man önskar satt kvar hela livet, varje sekund.
När jag dammade av mina pokaler fråm de senaste 10 åren väcktes många känslor, jag är så glad att jag fått chansen att göra det jag älskar, att hitta sporten för just MIG, att hitta något JAG är bra på, något JAG älskar, något som får MIG att känna mig nöjd, lycklig, fri och glad. Allt runt omkring isen har också gjort att jag funnit den kärlek till sporten jag gjort. Att jag har många utav mina allra närmaste vänner i eller runt omkring ishallen, de som är som min andra familj, att jag har ishallen som är som mitt andra hem - där jag känner mig trygg och säker! Jag är så tacksam och glad över att jag även lyckats hålla mig frisk nog att göra det jag älskar. Visst har jag haft mina upp- och nedgångar, mina framsteg och motgångar. Men allt jag har gått igenom, har jag gått igenom med personer som står mig nära. När jag 2011/2012 inte mådde särskillt bra psykiskt, var konståkningen, ishallen och min andra familj mitt allta största stöd. Utan det vet jag inte vad jag hade gjort, jag hade hamnat i mörkaste hålan, det är jag säker på.
Man måste verkligen lära sig och uppskatta det man haft, även det man har och det man kommer att få. Vi har det så bra, utan att man tänker på det. Man gör ofta många små problem till stora saker, låt bli. Man lever bara en gång, man har inte tid att lägga tid och energi på negativa saker. Tänk istället alltid på allt bra vi har, allt som gör oss glada & får oss att må bra. Jag hoppas ni som orkade ta er igenom denna oändliga text haft en fantastisk dag. 💜 Och att ni tar fredagen med storm. GÖR DET NI ÄLSKAR ATT GÖRA OCH DET SOM FÅR ER ATT MÅ BRA!
