Vet inte ens vart jag ska börja

Livet är hårt, orättvist och jobbigt - det är något vi vet & växer upp med att inse. Jag VET, att varje dag är en kamp & man bestämmer själv hur det ska bli, oftast. Jag kan erkänna, jag ÄR och har alltid varit väldigt stark mentalt. Men det finns gränser för mig med, det finns gränser för alla, på olika stadier. Jag klarar inte allt, sak på sak, jag är bara människa jag med. Jag kanske för många verkar stark, uttålig, okänslig, att jag tål och klarar vad som helst. Gärna håller inne tårar och visar mig stark utåt, till andra för att stärka andra. Jag vet att jag gör det ofta, jag vet det men det är inte alltid så. Det finns även gränser för mig. Gränser när man inte klarar av att ta mer skit. Jag kanske inte alltid visar när jag blir sårad, när jag blir arg etc för man kan lätt gömma det bakom ett leende, ett skratt eller bara genom att vända ryggen till. Gå åt motsatt håll. Jag har lärt mig att inte ta åt mig av saker som tynger ner mig, av tykna (skoj-kommentarer) som många kan slänga ur sig. Utan låta det stärka mig som person genom att bevisa raka motsatsen. Låta personer med spydiga kommentarer få äta upp sina ord. Men det finns stunder då gränsen nås, när man verkligen inte klarar mer, när hjärnan ger upp. Då känner jag mig verkligen svagare än någonsin.  

Jag skriver enbart detta för att jag vill skriva av mig, jag orkar inte hålla det inne. Inte nu. Inte idag. Idag var sämst, en dag jag mått mentalt dåligt. Jag har ständigt kommit på mig själv, grumlandes och ledsen, nedstämd i mina egna tankar. Jag har känt mig som en zombie med ett fejkleende på läpparna och inte vetat hur jag ska ta mig ur det. Jag vill inte ha en dag som idag, jag hatar dessa dagar. Jag försöker glömma, försöker tänka positivt men det är inte lätt när man ständigt blirpåmind om det som trycker ner en, ständigt. Orsaken till varför man en gång blivit ledsen, återupprepas gång på gång. Idag gick min gräns, på riktigt. Jag ville bara lägga mig i min säng, trycka ner huvudet i kudden och bara gråta. Släppa ut allt som tynger mig och vakna upp, starkare än någonsin. Jag tycker att ni där ute, som bara är ute efter att trycka ner folk och klämma ur er spydiga och tykna kommentarer kan hålla munnen stängd, bättre att inte säga något alls. INGEN bryr sig om den skit ni har att säga. Vad gör det för nytta om det blir sagt, verkligen ingenting. 


Jag är boss över mitt egna liv, jag bestämmer själv hur jag vill leva, se ut, bo, äta, dricka, göra - ALLT. Mitt liv, mina villkor. Låt mig göra som jag vill!!  

Sedan vill jag även säga tack till de personer som idag varit så otroligt stöttande, just idag. Ni vet inte om det, att ni gjort något speciellt men ni har liksom bara fjnnits där. Hur bara ett sms fick mitt hjärta att le för några sekunder, Josefine tack för dina fantastiska ord. Det var det enda jag behövde idag! 💜



Kom ihåg mig?